Skolan ska fostra till politiskt korrekt tänkande

I en artikel av skolpolitikern Meit Fohlin på newsmill om skolan idag den 24 januari 2013 avslöjar sig en skribent, kanske oavsiktligt, om vad hon anser vara en av skolans viktigaste uppgifter. Det är att fostra barnen till att bli goda medborgare genom att få dem att tänka och tycka politiskt korrekt.

"En elev som har ett hem där man ser nyheter tillsammans, där man samtalar om rätt och fel och allt annat som gör oss till goda medborgare kommer att fortsätta genom livet med politiskt korrekta åsikter och tankar och med grundvärderingar som vi vill likna vid goda medborgares. "

Det känns lite som att få svart på vitt om varför skolan har blivit allt flummigare och elevers prestationer allt sämre under de senaste decennierna. Det mest häpnadsväckande just med meningen ovan är att Fohlin verkar betrakta politisk korrekthet som något positivt, som om begreppet politisk korrekthet i sig självt står för vissa specifika politiska uppfattningar. Det är dock inte den rätta innebörden av begreppet. Politisk korrekthet kan i princip vara vad som helst. I 30- och 40-talens Tyskland hade det varit politiskt korrekt att vara nationalsocialist, medan det i dåvarande Sovjetunionen hade varit politiskt korrekt att vara kommunist. I 50-talets USA var det politiskt korrekt att vara kommunisthatare. Politisk korrekthet borgar inte för någon viss uppfattning i politiska frågor per se, som till exempel höga eller låga skatter, generös eller restriktiv invandring, konservatism eller liberalism och så vidare. Vad som är politiskt korrekt har inget alls att göra med åsikten utan med vem som definierar den, vem som har makten att pådyvla andra denna åsikt och undertrycka andra åsikter.
Mot bakgrund av detta får det betraktas som häpnadsväckande att en skolpolitiker ser politisk korrekthet som något eftersträvansvärt, en hållning som vi skulle vilja lära ut till våra barn. Om det är något våra skolor borde lära ut i det avseendet så är det väl snarast det rakt motsatta.

Problemen i skolan handlar inte om betygen eller andra mätningar i första hand, utan om att personer som Fohlin har alldeles för stort inflytande över dess utveckling. Alliansens införandet av betyg i lägre årskurser ska främst ses mot bakgrund av sådan politisk utveckling och styrning av skolan under de senaste decennierna. Det är en nödvändig förändring som nu är på gång att ske i skolorna även om det kan finnas enskilt att invända mot i detaljerna.

Länk:

http://www.newsmill.se/artikel/2013/01/21/vad-h-nder-med-likv-rdigheten-i-skolan-n-r-det-kompensatoriska-uppdraget-minskar

TOO: Det judiska ursprunget till mångkulturalism i Sverige

The Occidental Observer är en blogg som ägnar sig åt vit, europeisk identitet, kultur och tillhörande intressen. Den drivs av Kevin MacDonald, som bland annat skrivit böckerna i trilogin Kritikkulturen (The Culture of Critique). Här är en översättning av hans artikel The jewish origins of multiculturalism in sweden från den 14 januari 2013:

I Kritikkulturen (The Culture of Critique) och andra skrifter har jag utvecklat tanken om att judar och den organiserade judiska gemenskapen utgjorde absolut nödvändiga ingredienser för mångkulturalismens uppgång i Västvärlden. I kapitel 7, om judiskt inflytande på utformning av invandringspolitik, fokuserade jag huvudsakligen på USA, men hade också med korta stycken om England, Kanada, Australien (nyligen väl utvecklat på TOO av Brenton Sanderson) och Frankrike.

En fråga jag ofta får gäller judars roll i Sverige och andra europeiska länder med relativt få judar.

Nu har det kommit en översättning från svenska av en artikel, "How and why Sweden became multicultural" (”Hur och varför Sverige blev mångkulturellt”), vilken summerar akademiskt material om judars roll i att göra Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Artikeln borde läsas i sin helhet, men här är några väsentliga punkter:

Den ideologiska förändringen startade 1964 när David Schwarz, en polskfödd jude och förintelseöverlevare som invandrat till Sverige i början av 1950-talet, skrev artikeln ”Invandringsproblemet i Sverige” i Sveriges största och mest inflytelserika morgontidning – den av judar ägda Dagens Nyheter. Det blev starten på en hätsk debatt vilken huvudsakligen ägde rum i Dagens Nyheter, men som så småningom fortsatte också i andra nyhetstidningar, i ledarartiklar och i böcker...

Schwarz var med råge den mest aktive opinionsbildaren och stod för 37 av totalt 118 inlägg i debatten om invandringsfrågan under åren 1964-68. Schwarz och hans sympatisörer var så dominanta och aggressiva att debattörer med en annan syn drevs på defensiven och kände att deras synpunkter undertrycktes. Schwarz spelade till exempel effektivt ut antisemitismkortet för att på så sätt misskreditera sina motståndare...

Det var det konservativa Högerpartiet (nuvarande Moderaterna) som först omfamnade iden om kulturell pluralism och som i stor utsträckning bidrog till att skapa den nya radikala inriktningen. De är värt att nämna att Högerpartiets ordförande 1961-65, Gunnar Heckscher, var partiets förste ledare av judiskt ursprung.

Liksom i USA och på andra ställen, fick judiska aktivister hjälp av judiska ägare av media. Aktivister påpekade behovet av att omforma invandringspolitiken för att sona förföljelser av judar – i Sveriges fall den svenska regeringens roll gentemot judar under andra världskriget. (I USA påpekade judiska aktivister att 1924 års lag om invandring var motiverad av antisemitism, och många aktivister, inklusive akademiska aktivister som Stephen J. Gould (i sin ökända ”The Mismeasure of Man”), hävdade att amerikansk restriktiv invandringspolitik fick som resultat att judar dog i förintelsen. Även Stephen Steinlight, som förordar restriktioner för muslimsk invandring (och endast muslimsk invandring), benämnde 1924 års lag som ”ond, xenofobisk, antisemitisk”, ”vidrigt diskriminerande”, ett ”stort moraliskt misslyckande”, en ”monstruös politik”).
  

Assimilation med svensk kultur sågs som ett oacceptabelt mål:

Utgångspunken var alltså ett kulturellt pluralistiskt perspektiv, vilket innebar att invandrare med massivt ingripande och ekonomiskt stöd från regeringen skulle uppmuntras att bevara sin kultur (och på så sätt skicka signalen till hela världen att Sverige är ett tolerant samhälle dit alla är välkomna). Mötet mellan svensk kultur och minoritetskulturerna skulle berika hela samhället och majoritetsbefolkningen skulle börja anpassa sig till minoriteterna...

Artikeln nämner, och jag instämmer, att judar motiveras av en stark önskan att bryta ner etniskt och kulturellt homogena samhällen utifrån rädsla för att sådana samhällen kan komma att vända sig mot judar, vilket skedde i Tyskland 1933-45, men också på grund av ett traditionellt judiskt hat mot den kristna civilisationen och Västvärlden. Den avslutar med att nämna att, förutom judiskt ägande av media, så möjliggjordes judiskt inflytande av dominansen inom akademisk antropologi genom Boasismen – en judisk intellektuell rörelse  – och dess syn på kulturrelativism och förkastande av västerländsk kultur.

Jag instämmer helt i att judiskt inflytande baseras på att de utgör en elit inom akademier och media, liksom på att deras förmåga att utveckla väldigt effektiva och välfinansierade aktivistorganisationer. Här betonas Bruno Kaplans, från den Judiska Världskongressen (World Jewish Congress), roll.

Detta är ett viktigt bidrag till förståelsen för Västvärldens förestående död. Det behöver inte sägas att en sådan analys inte synliggör behovet av en förståelse för varför Västvärldens kulturer har varit särskilt mottagliga för ideologier som ser tillintetgörelsen av Väst som moraliskt nödvändig. Icke desto mindre är det av yttersta vikt att förstå vilka krafter det är som aktivt har försökt att föra Västvärldens kulturer i denna riktning.

Min kommentar:
Att döma av artikeln ovan har alltså försöken att förvandla Sverige till ett mångetniskt och mångkulturellt samhälle initierats av judar och huvudsakligen också drivits av judar, inte sällan med fula metoder. Judar har i förhållande till sin andel av befolkningen spelat en extremt stor roll i denna strävan. Värt att nämna är också att det var Högerpartiet - dagens Moderaterna - som var det politiska parti som först ställde sig bakom denna omvandling av Sverige. Och som påpekas i artikeln leddes partiet under den tiden av en jude. Det var den borgerliga regeringen under åren 1991-94 med Moderaterna som sitt  största parti som rev upp Luciabeslutet från december 1989, vilket hade syftat till att begränsa invandringen. Folkpartiet ställde dock som krav för att ingå i den moderatledda borgerliga regeringen att detta beslut skulle rivas upp och att man skulle föra en mer generös politik, vilket moderaternas dåvarande partiledare Carl Bildt - idag utrikesminister i den mest invandringsvänliga regeringen Sverige någonsin haft - gick med på. Man bör ha klart för sig att borgerliga regeringar har fört en mer generös och släpphänt invandringspolitik än de socialdemokratiska regeringarna, vilket kan vara besvärande och svårt att ta till sig för allmänt borgerligt sinnade väljare. Men så är det.

Värt att nämna är också att även USA genomgick en liknande förändring på 60-talet. 1965 ersattes den restriktiva lagen om invandring från 1924 med en betydligt mer liberal sådan. Genomdrivandet av den förändringen var i väldigt stor utsträckning judar ansvariga för, medan vita europeiskättade, kristna, amerikaner i stort sett förhöll sig antingen likgiltiga eller direkt negativa till en sådan förändring. Men efter andra världskriget var det politiska klimatet i hela Västvärlden sådant att det var svårt för arier att intellektuellt och moraliskt motivera ett bibehållande av den restriktiva lagstiftningen kring invandring. Detta beskriver Kevin MacDonald i den tredje delen i sin trilogi om judendomen som en evolutionär strategi i konkurrens grupper emellan, boken "The Culure of Critique". Denna bok finns översatt till svenska och går att köpa hos Nordfront förlag här:

nordfront.se: kritikkulturen av kevin macdonald

Att försöka sätta sig in i debatten om invandring utan att ha åminstone en grundläggande förståelse för de fenomen som beskrivs i den boken eller andra liknande böcker är om inte helt, så snudd på meningslöst.

Ett bevis på att det som påstås i artikeln ovan och i boken Kritikkuluren verkligen stämmer, utgörs av vad en amerikansk judinna vid namn Barbara Lerner-Spectre, som genom sitt nyligen - i Sverige uppförda - centrum för judiska studier Paideia säger i denna video:

Citat ur filmen från Barbara Lerner-Spectre:

"...that jews have an imporant part to play in a country undergoing profound change. 
*** 
Jews are going to be at the center of that 
*** 
Europe is now going into multicultural mode and jews are going to be resented because of out leading role"

"...att judar har en viktig roll att spela i ett land som genomgår en genomgripande förändring. "

***

"Judar kommer att vara i centrum av det"  (Min fråga: Varför då?)

***

"Europa är nu på väg in i ett mångkulturellt skede och judar kommer att bli föraktade på grund av vår ledande roll"


Paideia åtnjuter statligt stöd och stöd av flera svenska organisationer och myndigheter. Sveriges Riksbank, till exempel, betalade 40 miljoner kronor i stöd till Paideia år 2001.

Här en lista över de som stödjer Paideia:

https://www.flashback.org/leave.php?u=http%3A%2F%2Fwww.paideia-eu.org%2Fabout%2Fsupporters%2F

Precis som i en James Bond-film så heter fienden SPECTRE.

Alla barn har rätt till en iPhone

I april förra året skrev jag ett inlägg om debatten kring den så kallade barnfattigdomen.

Länk:

LynxViridis 120404: Den förljugna debatten om s.k. "barnfattigdom" 

Organisationer som BRIS, Majblomman och Rädda Barnen har arbetat intensivt och länge med att debattera och driva opinion för att fattiga barns situation ska uppmärksammas och att politiker och myndigheter ska spendera mer pengar på dessa fattiga barns behov. Man har i material man producerat hävdat att det finns c:a 250 000 barn i Sverige som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda. Man har gjort gällande att dessa barn saknar ordentliga vinterkläder och att de inte får äta sig mätta varje dag, bland annat. Många har invänt mot påståenden om att så många barn skulle lida under sådan fattigdom här i Sverige. Dessa organisationer har dock ihärdigt hävdat sina ståndpunkter i form av bland annat debattartiklar men också genom mer professionellt utformade videofilmer som man lagt ut på youtube. I allt väsentligt handlar det om att dessa tre organisationer och andra debattörer bedriver direkt eller indirekt lobbying för vänsterpolitik.

I debatten om barnfattigdom har från offerindustrin ofta framförs att barn vars föräldrar inte har råd att ge dem datorer eller iPhones, eller inte har råd att åka på semesterresa varje år, skulle vara fattiga. Fattigdom behöver alltså enligt offerindustrin inte nödvändigtvis innebära att man lever under så svåra förhållanden att man svälter eller inte kan klä sig ordentligt för årstiden. Denna syn på begreppet fattigdom bryter naturligtvis rätt hårt mot gemene mans uppfattning om begreppet 'fattig'.

Nu har Sveriges Television uppmärksammat det intellektuellt ohederliga i dessa organisationers arbetssätt. Onsdagen den 16 januari visades programmet ”Uppdrag Granskning” i vilket Janne Josefsson undersökte det här med påstådd barnfattigdom närmare. Dels pratade han med människor i de mest ekonomiskt utsatta områdena, dels diskuterade han det hela med chefer och andra representanter för ovan nämnda organisationer. I korthet kan man säga att programmet avslöjade ett ganska långtgående fusk och fabulerande kring de siffror på vilka man grundar sina påståenden och sin politiska lobbyverksamhet. Janne Josefsson är en av ytterst få reportrar som ibland vågar rota i politiskt känsliga frågor. Den här gången drabbade hans efterforskningar den så kallade offerindustrin. Det är behövligt inte bara för att avslöja just detta utan också för att förändra det politiska debattklimatet i Sverige i stort. Det är det rådande debattklimatet som gjort det möjligt att skuldbelägga svenskar för allt möjligt och därigenom genomdriva en onödigt vänstervriden politik inom många områden, men också omöjliggjort debatt kring andra viktiga ämnen. Offerindustrin definierar nämligen vilka politiska åsikter som är kosher och vilka som inte är det. På så sät har viktig debatt tystats i Sverige i årtionden och på så sätt har en oerhört skadlig vänsterpolitik genomdrivits på en rad områden. Det förvånar mig därför att man får se sådana här program från Sveriges Television. Heder åt Janne Josefsson för det.

Många av de som är verksamma inom offerindustrin, i alla fall männen och de som bettraktar sig som stående något till höger på den politiska skalan, skulle kunna antas lida av det som bloggen Chateau Heartiste kallar patologisk altruism. Citat (min festil):

"Pathological altruism is likely an acute manifestation of biologically inherited leftoidism. While there is no proof to date that political bias is genetic in origin, evidence is mounting in favor of the hypothesis. Pathological altruism is a mental illness that possesses psychological dimensions not unlike Stockholm Syndrome, which compels the afflicted to heal the world’s hurt, and to demand inclusion for the world’s monsters and failures, no matter what cost to oneself (or, more likely, to one’s taxpaying compatriots). It is liberal universalist perfectionism run amok, and it eventually devolves, as it must, to subverting normality and truth and beauty and to sanctifying deviancy and lies and ugliness. (And genocide, if you look at the historical record.)

***

What motivates them? If the pathological altruist theory of manboobery is correct, then “normals” who suffer from it are motivated by the warm, dopaminergic good feelings they receive from “fighting oppressors” and “lifting the oppressed”. It’s a savior complex that earns brownie points the more self-indicting its message. This is similar in function to how the handicap principle operates."

Länk:

heartiste.wordpress.com: "The Mind Of The Manboob"

Svenskhet

Ett inslag i konflikten mellan svenskar å ena sidan och den mediepolitiska eliten – journalister och andra i mediebranschen och politiker – å andra sidan utgörs av diskussionen om vad som är typiskt svenskt och vem som är svensk. Den mediepolitiska eliten vill utplåna all etnisk och kulturell samhörighet mellan etniska svenskar och försöka få det att framstå som att det egentligen inte finns några svenskar och något typiskt svenskt, varför en stor och generös invandring inte kommer att vara något problem. Det finns ju ändå inget att försvara. När man stöter på patrull i debatten så hävdar man från elitens håll att det som betraktas som svenskt ändå är importerat utifrån någon gång och därför egentligen inte alls är svenskt, samt att alla som bor eller råkar befinna sig i Sverige och påstår sig känna sig som svenskar också verkligen är svenskar.

De etniska svenskarna som inte ingår i samhälles elit eller av andra skäl inte tjänar på den mångkulturella politiken börjar dock känna att något är fel med gällande politiska debattdoktrin. De allra flesta har en instinktiv känsla för vad som är svenskt och för vem som är svenskt och vem som inte är det.

Propagandan mot svenskarna, liksom mot andra europeiska folk, är nu så massiv och unison från de mediepolitiska etablissemangen och bedrivs med sådan frenesi att gemene man på senare år har börjat vakna upp. Allt fler känner att det är något fundamentalt fel med det sätt på vilket debatt i dessa ämnen bedrivs i våra etablerade massmedia. Detta gäller även de som själva inte upplever några personliga problem med invandring och som kanske inte sympatiserar med något nationalistiskt parti. Vad man upplever är hel enkel att debatten inte bedrivs på ett intellektuellt hederligt sätt. Vissa åsikter är redan på förhand definierade som goda och alla andra åsikter som onda. Varje debatt kring dessa ämnen riskerar att snabbt urarta till ett Svarte Petter-liknande spel där de inblandade hemfaller åt att försöka kladda ner motståndaren med epitet och åsikter denne kanske inte alls har, i syfte att själv framstå som tillhörande de goda.

Också nationalistiska aktörer i debatten – enskilda såväl som politiska organisationer och partier – har haft förvånansvärt svårt att hålla reda på begreppen, och därmed svårt att hålla en rak ideologisk kurs. Detta riskerar få som resultat dels att det blir svårt att mobilisera motstånd mot det politiskt korrekta åsiktsförtrycket, dels att det blir svårt att hålla en rak ideologisk och politisk linje. Att inte hålla en rak linje riskerar i sin tur att man tvingas tumma på sådant man tidigare sagt, och därmed snart också på annat, man kan komma se sig tvungen till kompromisser man egentligen inte vill ingå eller skulle behöva gå med på. Vidare riskerar man att locka till sig fel sorts människor, människor som kanske inte i grunden delar ens värderingar och som på sikt kan komma att orsaka stor skada i form av splittring.

Jag tror därför att man en gång för alla måste våga sig på att utarbeta en definition kring begreppet svenskhet som är tillräckligt ideologiskt robust utan att för den skulle bryta mot de fundamentala värden som de flesta svenskar ställer sig bakom. Här är ett försök till definition av svenskhet i två delar, etniskt svensk och nationellt svensk.

Etnisk svensk är den som:

1. känner sig som svensk och upplever denna samhörighet som starkare än med någon annan etnisk grupp

2. har minst en etniskt svensk förälder

3. har svenska som modersmål

4. endast innehar och har aldrig innehaft annat medborgarskap än svenskt

5. är född i Sverige eller under föräldrars tillfälliga vistelse utomlands

6. är kristen, agnostiker, ateist eller asatroende

7. inte är omskuren eller på annat sätt permanent stympad av religiösa eller etniska skäl

Det är alltså inte förenligt med svenskt etnisk identitet att vara till exempel hindu, jude eller muslim. Den som är exempelvis muslim, eller den vars föräldrar båda är icke etniska svenskar, men i övrigt motsvarar ovanstående beskrivning får istället betraktas som nationell svensk. Nationell svensk är den som:

1. känner sig som svensk och är lojal mot Sverige och det svenska folket

2. förstår och talar god svenska

3. bor och lever i Sverige

4. innehar svenskt medborgarskap och har avsagt sig eventuella andra medborgarskap

Barn som föds i Sverige bör endast få svenskt medborgarskap om deras föräldrar är nationella svenskar eller etniska svenskar.

Andra människor som lever eller vistas i Sverige och som inte kan placeras i någon av grupperna ovan som vare sig etniskt svensk eller nationellt svensk är helt enkelt utlänningar.

En definition som den här ovan skisserade borde kunna vara acceptabel för alla svenskar och alla svenska politiska partier. Definitionen är dessutom nödvändig för att kunna utforma en politik som gagnar svenskarna inom områden som offentlig förvaltning, myndighetsutövning och styret av landet och som avseende demografi så långt möjligt garanterar en politisk stabilitet i landet.

Jag för min del anser att endast etniska svenskar ska vara valbara till politiska ämbeten, att endast etniska svenskar ska anställas på chefsnivå inom våra myndigheter, att endast etniska svenskar ska få tjänstgöra inom tull, polis och militär m.m. Det bör inte vara tillåtet för utlänningar att vara politiskt verksamma i Sverige. Om man inte är svensk så får man acceptera att man inte kommer att ha något politiskt inflytande i Sverige. Utlänningar bör heller inte ha rösträtt, vare sig till kommun, landsting, region eller riksdag eller i folkomröstningar.

Ett sådant här regelverk skulle inte hindra att utlänningar skulle kunna vistas och till och med bo i Sverige. Företag verksamma i Sverige skulle fortfarande kunna rekrytera specialistkompetens i de relativt få fall det är nödvändigt för att det inte går att hitta i Sverige. Sverige skulle inte gå miste om något nödvändig eller önskvärt internationellt utbyte med sådana här lagar och regler.

Utlänningar ska självfallet åtnjuta de rättigheter som svenskar åtnjuter i andra länder utanför EU. Det skulle dock innebära att de inte får ligga skattebetalarna till last med en enda krona. Sjukdom och arbetslöshet får förstås betalas av utlänningen själv ur egen ficka, genom försäkring eller a-kassa. När de pengarna är slut får vederbörande helt enkelt lämna Sverige. Givetvis får de heller inte begå några brott utan ska omedelbart utvisas på livstid efter avtjänat straff, såvida de inte kan avtjäna straffet i hemlandet, om de döms för brott som har fängelse i straffskalan.

För naionella svenskar bör samma lagar och regler gälla som för etniska svenskar avseende bidrag, brott och straff.

Dags att bojkotta ICA?

ICA-kuriren har givit sig in i den migrationspolitiska debatten. Som nästan alla andra etablerade medieaktörer tar man ställning mot Sverige och svenskarna och låter genom sin krönikör Katarina Mazetti hävda att det inte finns några svenskar. Och ifall de ändå skulle finnas så är de gravt inavlade, lider av svåra genetiska sjukdomar och har en IQ på 70. Vidare hävdar hon att SD förepråkar etnisk rensning i Sveriges riksdag, ett påstående som borde utgöra förtal, för att SD förespråkar att riksdagsledamöter endast ska få ha svenskt medborgarskap. Detta krav från SD är så självklart rimligt att det redan borde vara genomfört om detta vore ett land med en sund politisk kultur.

Länk:

www.icakuriren.se: (Katarina Mazetti) Svårt att finna en riktig ”svensk”

Krönikan i ICA-kuriren upprörde många, vilket framgår av kommentarerna till artikeln. Dessa kommentarer är nu borttagna från ICA-kurirens hemsida men finns sparade på länken nedan:

Borttagna kommetarer till Mazettis krönika i ICA-kuriren

För min egen del tänkar jag nu inte handla hos ICA förrän ICA-kuriren antingen tar väldigt tydligt avstånd från det Mazetti skrev, eller tillåter genmäle från kritiker, kanske främst sverigedemokrater eftersom det är dem hon riktar in sig på, på minst lika stort utrymme och plats i tidningen och på hemsidan.